|
|
|
Man kan fråga sig när ett verk påbörjas
i en människas inre. För Christina Göthesson
tycks det som om minnets brunnar är den rikaste
källan att ösa ur. Djupt inom sig har hon
bevarat barndomens landskap. Där breder ett halländskt
jordbruk ut sig med ett rutnät av åkertegar
omgärdat av stora skogar. I generationer har
Christina Göthessons släkt varit lantbrukare.
Utbildad på Konstfacks skulpturlinje 1987-92
är det den tredimensionella aspekten på
tillvaron som främst betonas i hennes verk.
Men i begynnelsen var hon målare. Den platta
duken blev henne dock för trång och hon
började leta sig ut i rummet för att finna
djupet. Successivt byggde hon ut sina målningar
till skulpturer där fler sidor av samma idé
kan speglas. Ofta arbetar hon tvärs över
genrerna och kombinerar teckning med skulptur för
att via installationen utforska de teman som hennes
verk ständigt kretsar kring: gränser och
platser med betoning på reminiscenser av ursprung.
I Christina Göthessons verk är övergången
mellan bondesamhälle och modern tid starkt närvarande.
Fast förankrade i den halländska myllan
ger hon som konstnär vittnesbörd om förgången
tid, men också om människans livsvillkor.
Tydligt blir det när hon bokstavligen återvänder
till sin jord i sina verk. För några år
sedan gjorde hon en installation där hon hemifrån
Halland tog 100 kg jord med sig i bagaget till Paris,
där hon i Dermonvilles skogar grävde upp
lika mycket fransk. Jordarna lade hon intill varandra
i en entré. Besökarna blev tvungna att
passera över jorden när de skulle in och
ut ur byggnaden. Fötterna gjorde avtryck och
så småningom blandades de båda jordarna
till en. Det processuella skapandet av en statslös
jord kommenterade det svenska EU-inträdet och
utgjorde ett konkret möte mellan Frankrike och
Sverige.
Som konceptuell jordbrukare fungerar Christina Göthesson
även i den lågmälda installationen
med spadar i gjutjärn, gummi, glas och papper
som visades för första gången 1990
och som nu finns här på Ohlsgården.
Här har hon utgått från ett välbekant
föremål som alla känner till och vet
hur det ska användas. Men i hennes händer
har redskapen förvandlats. Den som lutar sig
mot dess skaft är inte längre bonden, utan
konstnären. Spadarna ställs i konstens tjänst
och brukas för att varsamt lyfta på tuvorna
för att gräva sig ned genom lagren av minnen.
Professor Gert Z Nordström har jämfört
Göthessons skulpturala spadar med Evert Lundquists:
”Han framställde den nästan som ett
heligt och glorifierat ting, ett av mänsklighetens
viktigaste.
När Christina Göthesson gör en installation
av spadar finns det inget heroiskt eller virilt i
attityden, snarare något beskyddande och moderligt.
/…/ Kanske som en uppmaning till oss betraktare
att fundera över hela skapelseprocessen.”
Samma process stod i fokus i Christina Göthessons
trädinstallation Eftertanke som ställdes
ut på Stockholms Central under Kulturhuvudstadsåret
1998. Än en gång sökte hon sig bakåt
och vandrade in i pappas skogar utanför Laholm.
Med sina rötter djupt ner i jorden och grenarna
sträckta mot himlen är trädet bärare
av en rik kulturell tradition. Trädet representerar
trygghet, förankring och kontinuitet och står
som stadig symbol för liv, död och återuppståndelse.
Att plantera ett träd är att i handling
visa att man tror på framtiden, att trädet
ska bära frukt och ge rika skördar åt
kommande generationer. Christina bröt denna kedja
i sin installation. Granen hon fann fotograferades
för att sedan oåterkalleligen fällas.
Det avverkade trädet sågades upp till brädor
som hon sedan byggde en vägg av. Mot denna granvägg
projicerades sedan bilden av den ännu levande,
växande granen. Att fälla pappas träd
blev återigen en handling som visar på
ursprung och uppbrott. Bilden av trädet gav ett
återsken av liv, men istället för
grenar tyngda av grankottar mötte betraktaren
den stillhet som brer ut sig alltmer på svensk
landsbygd. Inför bilden av granen påminns
vi som betraktare om livets utanförskap, men
också om en tid som flytt. Ur bilden har inte
bara granens liv lättat, utan även den forna
tidens människa. I Göthessons fall har hon
inte funnit någon ersättare. Ljudet i bilden
kan därför inte vara något annat än
tystnadens, och vi måste skärpa vår
hörsel för att höra den sorgesång
som hon komponerat.
Granen fungerar som förmedlare mellan nuet och
gårdagen, men också som länk till
morgondagen. Om dungen av träd är gudarnas
boning, är den privata trädgården
symbol för paradiset, den plats vi alla vill
återvända till. Trädgården står
för växande och vårdande av inre värden
och representerar vila och kontemplation.
I psykoanalytisk drömtydning tolkas kombinationen
trädgård, livsträd och vattenkälla
som att man har hittat hem och funnit sin inre livskärna.
Christina Göthesson har i sina senaste verk letat
sig till just den källan.
Sedan ett år tillbaka har hon närmast som
besatt ägnat sig åt att skapa små
skimrande poetiska liljor som nu presenteras här
på Konstliv. På ett plan bryter hon mot
de projekt som hon tidigare ägnat sig åt.
Hon lägger skulptur och installationer åt
sidan för att denna gång utforska det förflutna
via penseln.
Vid Ohlsgården i Bölarp planterade hennes
farfar en gång orange liljor i en cirkel kring
en fontän i trädgården. Det var brinnande
gulröda liljor som förökade sig och
bildade breda blomsterstråk kring vattenkällan.
Men både fontänen och liljorna förföll
i samma takt som att allt färre personer arbetade
på gården och till slut ingen alls.
Idag är den gamla gården Christinas sommarhem
som sakta väcks ur sin törnrosasömn.
Fontänen har hon ännu inte fått att
fungera, men liljorna är återplanterade
både i verklighetens trädgårdsland
och i konstens.
Till vintervåningen i Stockholm köpte hon
hem ett fång liljor i olika färger och
stadier av utveckling. Knoppar, livets embryon, möter
den fullt utslagna prakten och det sakta nedvissnandet
när hon på små dukar skapar en svit
bilder där hon försöker framkalla det
förflutnas liljeängar i mjuka toner av ockra,
vitt, monastralgrönt, ultramarin och kobolt.
Åtta av dem är akrylmålningar och
tre bearbetade i datorn. Utrivna ur minnets album
är de tagna ur sitt ursprungliga sammanhang och
med kapade rötter och stjälkar, lever de
nu sina egna liv likt små blomsteratoller på
stort hav. Upp ur papper och dukar, ut ur sedan länge
glömda och förseglade rum, stiger nu liljorna
likt dimmoln. Blombladen lösgör sig ur hågkomstens
och färgens grepp och genom dess lager skapas
en genomsläpplighet som i sin medvetna suddighet
blir lika svårgripbar och undflyende som minnesbilden.
I sin konst tar Christina Göthesson sitt barnajag
i handen för att tillsammans med henne bege sig
på upptäcktsfärd i tid och rum. Hon
söker sig bakåt till det förgångnas
världar för att där spåra den
orsak som blivit verkan. Barndomens hem går
här ihop med det inre rummet och skapar en fredad
plats att komma tillbaka till för att söka
emotionell och konstnärlig näring. Det är
en aldrig sinande källa där hon kan lagra
och överlagra minnen, tidsanda och symbolmaterial
till ett lyriskt meningsbärande uttryck. Jorden,
trädet, spaden och blomman blir här konkreta
bilder där Christina Göthesson konsekvent
undviker det monumentala i sin spaning efter det jag
som flytt, efter den tid som gått sin väg
för att aldrig återvända.
ANNA GUNNERT
upp
|
