Texter kring begreppet
BYK:
Nicholas Smith (filosof)
Googlar man philosophy och
purity leder de första elva träffarna
till en sorts ansiktsrengörare.
Ända sedan Platon har
“hår, gyttja och smuts”
utgjort exempel på det som faller utanför
det högre tänkandets och därmed
ontologins struktur – det kan inte finnas
former (eide) för liknande ting.
Deras existens hotar systemet, Sokrates svindlar
plötsligt inför en “avgrund”
av meningslöshet. Under de nästföljande
millennierna har denna avgrund täckts
över genom det rigorösa sammanlänkandet
av kunskap i sträng mening och ett rent
förstånd, det vill säga ett
tänkande som tänker sig självt
(Descartes: pura mathesis; Leibniz:
entendement pure; Kant: die reine
Form der Sinnlichkeit). Mot detta står
sinnligheten och fantasin, vilka utgör
blandformer av förstånd och oförstånd:
hybrider eller bastarder.
Transcendens, renhet, det
översinnliga – allt detta har också
konstituerats som en flykt undan det smutsiga,
det alltför påträngande empiriska
(hår i handfatet, lera på kläderna,
äggula på hakan) och det äckliga
(kroppsöppningarnas abjektala flöden).
Konst, dikt och filosofi har aldrig helt förmått
dölja sin samhörighet med det sinnliga
i denna mening – om inte annat i kraft
av underlagets materialitet (flytande pigment,
organiska bindemedel, djurhudar) – även
om både tema och motivation varit nog
så andliga och kyska.
Det handlar om det icke-sedda,
det som bär upp mening utan att själv
primärt vara meningsskapande: det som
hör till kategorin utsägande snarare
än det sagda (från färgbandet
i skrivmaskinen till senkapitalismens illa
dolda slaveri i Asiens fabriker).
Synliggörandet av detta
kräver att vi håller kvar det som
utgör friktion, både i en fysisk
och psykisk mening, istället för
att spotta ut det, negera, förtränga.
Kort sagt: att byken förblir i sitt smutsiga
tvättvatten. |
